När vi backbackade runt i Central-Amerika i våras lyckades jag stuka foten rejält när vi spelade basket i Leon, och var i starkt behov av ett par kryckor för att kunna ta mig runt. När jag började fråga runt efter ett sjukhus en fredag kväll blev jag guidad av stolta stadsbor till det kommunala sjukhuset i Leon, "det är gratis, alltså du behöver inte betala någonting!" Gratis sjukvård är inget som växer på träd i Sydamerika, det är en big deal, och verkligen något att vara stolt över.
Efter att Espen lyft mig förbi en svettig kö in till en källarvåning får jag besked om att skutta upp till röntgen på 4e våningen; hiss på ett sjukhus är inte nödvändighet utan en lyx. Väl nere hos läkaren igen försöker jag förklara att jag bara behöver ett par kryckor för att kunna ta mig runt, jag har nämligen stukat samma fot ett antall gånger tidigare och är väl medveten om att den bara ska tejpas och vilas i några dagar innan jag börjar gå på den igen. Den manliga läkaren och hans 5 kvinnliga assistenter(jag skämtar inte) hade dock andra planer och gipsar mitt ben helt upp till knät(utan att rengöra benet innan) i en mycket suspekt vinkel innan de ger mig beskedet; "du kan komma tillbaka om 12 veckor så tar vi av gipset igen".
Vid frågan om kryckor hänvisas jag till stadens kryckaffär, som öppnar på måndag eftermiddag - alltså ca 3 dygn senare. Resultatet blir till att jag tar en taxi hem, klipper upp gipset, och låter Espen leka starke Adolf i några dygn. Det är speciellt när man som outbildad inom sjukvården kan ifrågasätta en läkares beslut, och sedan genomföra det på sitt sätt med bra resultat.
Med denna historia i bakhuvudet var jag en smula skeptisk när sjuksyrran på den betydligt mindre kommunala sjukmottagningen i San Juan Del Sur ville sy mig i pannan efter en incident som jag gärna skulle vilja kalla surfolycka men som i verkligheten var *klumpig flodko försöker sig på sin andra våg efter totalt två minuters kontakt med en surfbräda i sitt liv, misslyckas, och får surfbrädespetsen i tinningen*.
På den vägen var det att vi avbröt vår mysiga beachtown-vistelse för att ta en taxi in till Managua och det privata militärsjukhuset i natt; där jag känner mig trygg, lägger mig ner på en brits, får bedövning, och känner vagt hur läkaren viftar och syr runt mitt ögonbryn när öga nr.2 plötsligt får syn på en aningen större myrfamilj som banar sin väg över väggen 20 cm från mitt ansikte. Frågan smyger sig upp till pannan; ska jag vara skeptisk nu eller...? Svaret kommer; du kan egentligen bara vara sjukt tacksam för sjukvården som du är uppväxt med.
Stygnet blev garanterat jättebra, och jag mår finemang. Men exempel som detta, då man förstår hur bra man har det där hemma, dyker upp för jämnan, och är nog väldigt nyttiga att se och uppleva - så tummen upp för myrcocktail i såret!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar