Underverk, Wrestling och Storstad

Det har varit hektiska sista veckor. Peru avslutades med ett  besök till ett av världens sju nya underverk - Macchu Picchu. Där strosade vi runt i våra nyinköpta peruanska ullmössor med öronlappar och lamamönster och kände historiens vingslag i ett fantastiskt vackert fjällandskap.

Samma kväll tog vi en nattbuss till Bolivias huvudstad, och en dag senare satt vi i VIP-sektionen på det lokala kulturevenemanget "Cholitas Wrestling". Vilket är en tillställning där traditionellt klädda damer som hon här bredvid 'skådespelar' brutala akrobatiska fighter i en boxningsrink med en mildt sagt upphetsad publik, där man bland annat kunde se gamla damer i 80års-åldern ställa sig upp under en sekund av tystnad och skrika för full hals "MAAAAATAALOOO!" (döda honom!).

Efter bare tre dagar i La Paz flög vi vidare till våran slutdestination - Buenos Aires i Argentina. Lägenheten var redan fixad men dög bara i en vecka då vi ville bo lite mer centralt i denna 14-miljoner-stad. Så nu bor vi på 5e våningen i en mys-skabbig men ack så charmig 40-tals-tvåa med balkong och fin utsikt över tango - huvudstaden. Vi har haft reunion med alla vänner från Nicaragua, börjat skolan för fullt, och störtförälskat oss i denna italiensk-influerade stad där en flaska lokalt rödvin kostar en tjuga och 9 gånger av 10 som man frågar om vägen får en excentrisk teaterföreställning - fantastiska männinskor!

Life is a Rollercoaster!

Å som Ronan Keating träffar våra sinnen just nu - Life is a Rollercoaster, you just got to ride it! Att resa och upptäcka världen är ju något av det mest lärorika och fantastiska man kan göra; men hur charmigt det än är att kunna packa ner hela sitt liv i en ryggsäck finns det också saker man efter ett tag gärna skulle klara sig utan i backpackerlivet. I-landsproblem självfallet, men svåra att förneka.

Vi överlevde för några dagar sen 65 timmar på en buss som dedikerade sig fullhjärtat till spansk-dubbade robot-filmer. Vi bor i dorms med minst 6-7 andra snarkande backpackers som precis som oss luktar jättegott efter dagar av resande utan att duscha och veckor av resande utan att tvätta kläder, alla med olika dygnsrytmer och minst sagt exprimentella hygienvanor. Vi står flitigt i kö med sprickande blåsor mitt på natten för att få använda det efterlängtade toalettpapperfria-badrummet. Det lilla kylskåpet hostellet investerade i för 30 år sedan delas av 100 människor, 70 som redan åkt därifrån men vars mat möglar kvar, och 30 som förgäves slåss för att ens egna matvaror ska få ligga kvar i sprickorna mellan mysalkisarnas öl, som självklart är första prioritet. Det finns inte en enda stekpanna från senare än 70-talet, man vänjer sig sannerligen till att äta brända ägg - MUMS.

Jag kanske inte har rätt att säga att jag kommer från kollektiv-älskande-ju flera ju bättre-hippie-Skattungbyn just nu, men måste erkänna att lägenheten i Buenos Aires frestar kraftigt vissa stunder. Men så har vi Ronan Keating till tröst när det blir tuffa tider och då känns allt så mycket bättre - vi sätter ett leende på läpparna och hoppar på nästa dygnsbuss till Cusco - Macchu Picchu här kommer vi!

Ett Annorlunda Land

Första updaten på länge - fruktansvärt dåliga internetförbindelser på Cuba, vilket har sin charm när man är där i 2 veckor men kanske inte mycket längre än så. När man själv inte kan komma till Skattungbyn och hem till familjen över jul måste jag erkänna att det är lyxigast i världen när dem kommer till dig - vi firade jul med mamma och pappa i ett lite mer exotiskt land i år, vilket inte alls var så tokigt, även om det inte kändes som jul precis. Vi har strosat gatorna i Havanna och lyssnat på den fantastiska gatumusiken, tittat på konst och människor. Vi har vandrat i Valle de Viñales, besökt tobaksbönder och provsmuttat hemmarullade cigarrer. Vi har skådat de en gång vackra, numera fallfärdiga kolonialhusen i Havanna, suckat över den ensformiga maten och hunnit tröttna på Che Guevaras avbild (en snubbe hade hans klassiska  porträtt som frisyr!). Vi har flytit runt i turkost vatten utanför Trinidad, dagsvandrat till vattenfall med 80-åriga gamla tanter och koldioxid-förgiftats i baksätet på gamla sovjetbilar. Vi har spelat gitarr med Doña Marta, tagit salsakurs och sorgligt skakat på huvudet när gamla damer stoppar dig på gatan och ber dig om en tvål. Vi har stått i kö i 2 timmar för att få köpt en bussbiljett i ett system som skriker om förnyelse, blivit vattenballong-bombarderade i en coco-taxi under nyårsnatten och utnyttjat landets fantastiska tillgång på läkare med en smärre öroninflamation. Extremt lärorik resa, men framför allt bäst att få lite besök hemifrån.

Och på tal om besök - så är var och en som tråkar sig under våren varmt välkomna till min och Espens nyfixade lägenhet i centrala Buenos Aires som vi anländer om en dryg månad. Vi älskar besök!!! Men just nu ska Peru och Bolivia upplevas, så sticker dit i morn. Hörs!

Mooves like GB

Har nu tränat och svettats på dessa fräna moovs i timtal och det är fasen inte lätt att kombinera ansiktsuttrycket, den bakåtlutande diggande axeln + carefaceunderarmarna - Mattias du är vår dansgud, och vi saknar dig och hoppas du mår bra :)

Inlåst

Och så var man i en random fjällby i Colombias högländer, där befolkningen faktiskt går med poncho och cowboyhatt helt utan hint av ironi. Det gillas. Här sitter vi inlåst i en vecka bakom byns sällsynt lyckliga dörrar för att skriva vår slutuppsats. Men det funkar fint det också. 

Ursäkta, jag måste bara dansa lite!

                                        

Landet som bröt alla fördommar, Colombia! Det endaste som är vackrare än staden Cartagena är människorna som bor i den. När vi stoppar med bussen i de allra fattigaste hamnområdena på väg ut mot stranden möts vi av denna syn - lyckligare finns ju inte!

Från TV till Finkan

Och plötsligt tog det slut! Den sista veckan i León fylldes med examensnoja, croassainter, galendans, tårar och ett litet TV-besök... What? Jo, en snubbe stoppade mig och Espen random på gatan och frågade om det var vi som hade gjort Gangnam Style Nica Style videon. Han hade nämligen sett den på TV kvällen innan och var jätteimponerad och ville intervjua oss för den lilla lokala TV-kanalen som han själv jobbade på. Själva blev vi en smula chockade eftersom vi hade noll aning om att videon hade visats på nationell TV kvällen innan -*gallo pinton i halsen* men ansåg att en spansk intervju på Nicaraguansk lokal-TV är ett reseminne värt att skaffa och tackade glatt ja.

Själva upplägget skulle dock visa sig att vara lite mindre glamouröst än vad vi hoppats på. Vi blir avsläppta framför några plåtskjul ute i slumområdet Subtiava utanför León. Dem som bemöter oss har ingen aning om vem vi är och vill knappt släppa inn oss. Programledaren anländer 5 minuter innan direktsändningen börjar, och då har dem ännu inte lyckats transformera videon till riktigt format(som btw inte lyckades förrän 5 min efter att sändningen egentligen var slut). Själva intervjun blir avbruten ett antal gånger av flummiga högljudda medarbetare som skuttar in och ut av bild, plötsligt byter vi programledare utan förklaring - ja, allt var ganska oplanerat kan man säga! Dessutom ville programledaren prompt att jag skulle dela ut min personliga facebook och emailadress till alla tv-tittare, när jag svarar att dem är privata skämtar han till det med att påstå att jag är en väldigt konservativ kvinna (What?) Men ack så underhållande och kul, nu har vi ju faktiskt lärt oss TV-Grönklitt är mer seriöst än kanal 55, Nicaragua - även om den faktiskt sänder ut till hälften av Nicaraguas befolkning.

Dagen efter påbörjades vår bussresa neråt på kontinenten! Första stopp San José, Costa Rica - och sjäääälvklart har någon liten luring snappat till sig min plånbok (med körkort & visakort x2) under sista bussetappen, vilket gör att vi måste tillbringa mestadels av våra 8 timmar i huvudstaden med att skriva rapporter på polisstationen *hipphurra* Kan dock rekommendera tica-polis framför den i Belize, Nicaragua och Panama, börjar ju bli rutinerad!

Nu är vi framme i Panama City efter 40 timmar spenderat på en buss av de senaste 48. I morgon flyger vi till Cartagena, Colombia och äventyret har börjat - vilket betyder att jag och Espen dansar äventyrsdansen.